Det nybyggda tingshuset för Väddö och Närdinghundra tingslag invigdes i går under mycket tilltalande och allvarliga former. Det var häradshövdingen i Norra Roslags domsaga T h. R i n g e n s o n, som under högtidligheten förklarade den vackra byggnaden invigd till domstolsbruk, såväl som kontraktsprosten i Närdinghundra kontrakt, prosten E. W å h l i n d e r i Almunge, vilken fått uppdraget att som andlig talare göra sammanlunda.
Båda fullgjorde sitt uppdrag på ett sätt, som säkerligen sent skall glömmas av den fulltaliga menighet och inbjudna gäster vilka infunnit sig.
Den högtidliga akten började kl. 11 f.m. Sedan domare, nämnd, gäster och allmogen intagit och till sista plats fyllt den rymliga domsalen med intilliggande hallar, avsjöngs ps. 33 vers 1, varpå kontraktsprosten E.W å h l i n d e r framträdde och höll följande gripande invigningstal över text hämtad ur Matt. 7:24-27.
I historisk tid har världen aldrig skådat sådana förödelser inom natur- och människoöden, som dem vi under de senaste åren fått bevittna. För några veckor sedan bar telegrafen oss budskap om den fruktansvärda katastrofen i den yttersta östern, då den tunna, underminerade jordskorpan sattes i skakning av underjordiska krafter så att människoboningar i många tusental ramlade omkull såsom korthus och deras olyckliga invånare uppslukades av den framryckande floden.
Vi har läst om denna hemska tilldragelse. Men det har inte bekommit oss något särdeles. Det var så långt borta i världen olyckan inträffade och den rörde ju oss inte personligen. Att vi så litet gripits av denna katastrof, som dock gjort 100.000-tals människor husvilla, där de icke i massor bragts om livet, det beror väl ock därpå, att vi under de senaste åren slag i slag fått bevittna ännu fruktansvärdare förödelser, och detta hart nära våra egna gränser.
Vi har sett konungar och kejsare störtas från sina troner, vi sett en gång starka, mäktiga riken falla sönder, vi har sett huru den stolta kultur byggnad, som folken under stor möda och uppoffring byggt på i 100:de år och ännu längre, skakats i sina fogar och nu hotar att störta samman, och vi ha känt oss som hade vi kastats tillbaka till nävrättens och barbariets dagar.
Var ligger orsaken till den andliga och materiella förödelse, som gått fram över världen, särskilt över de stormäktiga folken i Europa. Jo, djupast sett där vår Frälsare säger: ”människorna hava varit oför-ståndiga byggningsmän, som hava byggt sitt hus på sanden.”
Guds bud och rätter har trampats under fötterna. Den sanning och rättfärdighet och kärlek och för-sonlighet och osjälviskhet, som vår Frälsare predi-kar, ha människorna inte velat lära och öva. I stället har lögn och våld, hat och orättfärdighet och den gränslösaste själviskhet triumferat.
Världen har därför aldrig sett Frälsarens ord om huset på sanden gå i fullbordan i så viktiga dimen-sioner, som vi sett i denna tiden. Dess fall har verk-ligen varit stort.
Den lugna rollen av åskådare, som vi i stort sett hittills fått intaga, gör oss kanske säkra. Men vore vi nog lyhörda för Frälsarens röst, nog skulle vi då höra honom tillropa oss detsamma som tillropade sin omgivning vid talet om tornet i Siloa, tornet som föll omkull och begravde under sina ruiner ett antal galileer: Om I icke omvänden eder, så skolen I alla sammanlunda förgås.
Det har talats om kristidsmoral. Det är en dålig moral. Den har visat sig på mångahanda sätt: i ockrande på nöden och lasten, i jakt efter mammon, i oärlighet i handel och vandel. En bankdirektör yttrade för ej länge sedan: Snart kan man ej tro på någon människa och en annan tillade: Ja, snart kan man inte längre tro på sig själv. Det är en frestelsestund som går fram över världen. Där tidens frestelsestormar brusa fram, där faller vart och ett hus, som är byggt på sanden.
Allt vad I gören med ord eller gärning, det gören allt i Herren Jesu namn. Allt byggande skall ske på Kristus; han skall vara själen i allt, grundvalen, kraften, ljuset, början, fortgång och ända. Följande den mening som ligger i apostelns ord och i Jesu ord om huset på hälleberget ha vi samlats här för att med Guds ord och bön inviga detta hus till ett sanningens och rättens tempel, som inför den menighet som bygger och bor i dessa trakter, skall vara en symbol för att rätt och sanning, försonlighet och kärlek, fruktan för Gud och lydnad för hans lagar äro grunden för ett folks lycka, ett samhälles bestånd.
Men icke bara en symbol. Härifrån skall rätten och sanningen utgå och en anda, som sammanför tvistande parter, stifta frid och endräkt och fostran till respekt för lagens majestät.
Om rätt och sanning och försonlighet eljest skulle bli hemlösa gäster, här vänta de med att finna en säker tillflyktsort, ett altare, där de hållas i helg och ära.
I en tid, som sett så månget byggnadsverk ramla och falla i spillror, därför att det ej var byggt på den rätta grunden, har detta hus beslutats, påbörjats och fullbordats. Vi se något förebildligt i detta och se i detta hus tillkomst ett led i det allmänna återupp-byggnadsarbetet i världen.
Det är ock starka krafter i rörelse att återuppbygga världen ur dess djupa förfall, icke bara materiellt utan ock vilket är det viktigaste, i andligt avseende, att sanning och rättfärdighet och frid och försonlig-het måtte bli rådande mellan folk och nationer samt enskilda människor inbördes. Och man kan förmärka en strävan att vilja gräva djupt att lägga säker grund för framtidens byggnad.
Icke bygga på människor, varken på andra eller sig själv, icke bygga på makt och våld, på lögn och hat, ack, den grunden håller icke i prövningens stund. Men bygg på Honom, sanningens och rättfärdighetens pelare och grundfäste, på honom, som sade: himmel och jord skola förgås, men mina ord skola icke förgås, att bygga på honom, så att man hör hans ord och gör efter dem det är att bygga på hälleberget, det är att vara en förståndig byggmästare.
Ju flere sådana byggningsmän lägga hand vid verket, var och en i sitt kall efter sina gåvor och anlag, desto förr skall den framtidsbyggnaden, som vi vänta och hoppas på, resa sig, bjudande kommande släkten om lyckligare och ljusare tillvaro än det orefterrättlighets tillstånd, som nu råder mångenstdes i världen och hotar att gripa omkring sig.
Till denna framtidsbyggnad skall även från detta sanningens och rättens tempel givas värdefulla bi-drag till då här bor en anda, som nitälskar för rätt och sanning, frid och försonlighet.
Vi tacka nu Gud i dag för detta byggnadsverks lyckliga fullbordan, och att det nu kan tagas i bruk för sitt höga ändamål. Vi tacka Gud för vad vi äga av god lag och ordning i vårt land. Vi tacka honom för tillkomsten av denna byggnad och de därmed vunna förbättrade yttre omständigheterna att hand-hava rättsordningen i denna del av vår domsaga.
Vi nedkalla Guds den Högstes välsignelse, över detta rum, över det andliga byggnadsarbete som här skall utföras såsom vi hoppas från släktled till släktled; Guds välsignelse ö v e r d o m a r e o c h n ä m n d, ö v e r k ä r a n d e och s v a r a n d e, ö v e r s a k f ö r a r e och v i t t n e n. Ville över alla som här skola ingå och utgå Herrens ande, vishets- och förståndsande, råds- och starkhets ande. Just den ande om vilken det heter: (Es. 11:3-5.) Det är Herrens ande som skall omskapa mänskorna och de mänskliga förhållandena. Han kan göra allting nytt. Det är Herrens ande. som skall komma med världspånyttfödelsen, förnyelsen av både natur- och människorvärlden. När denna ande, Kristi ande, får råda och undantränga världsanden, då skall den lyckliga tid komma, varom samme profet siar i fortsättningen: (Es. 11: 6-9.)
Sedan ps. 481 v. 7-10 avsjungits, intog härads-hövding T h. R i n g e n s o n ordförandeplatsen och höll invigningstalet, som i huvudsak var av följande lydelse:
Sedan vi alla i bön till Gud nedkallat Hans väl-signelse till vad som här idag förehaves, tillkommer det mig såsom domare i orten, att i det borgerliga samhällets namn verkställa invigningen av detta tingshus. När jag nu går att göra detta, tillåter jag mig att till en början göra några erinringar från tider, som flytt.
Ända till 1918 ringde tingsklockan på Väddö och Häverö skeppslags tingshus i Ortalalalund för att samla tingsmenigheten, och till samma år ringde tingsklockan i Näringshundra härad för att samla det häradets menighet till tingen, först i Gränsta och på sista tiden vid Knutby järnvägsstation. Där höllos då sedan hundratals år tillbaka, såväl i skeppslaget som i häradet tre lagtima ting om året, vinter-, sommar- och höstting. Och under de tider, som vi ju gärna kalla den gamla goda tiden, var denna anordning för handhavande av rättsskipningen fullt tillfredsställande för alla dem, som byggde och bodde i denna del av Roslagen. Säkert är att vi gamla, som minnas de tider, då, innan den nya tiden med alla dess krav bröt in, tingen hölls i Ortalalund och i Gränsta hava en kär hågkomst av något det bästa, kulturutvecklingen i Sverige har att uppvisa, häradshövdingen, omgiven av tolvmannanämnden, skipande rätt bland Sveriges allmoge.
Tingslokalerna vore visserligen då anspråkslösa nog, men man levde då under enkla förhållanden, och vad som brast i bekvämlighet, det ersattes nog till en del genom den prägel av hemlik förtrolighet, som vilade över rättssalen, under det rättsförhand-lingarna pågingo. Jag vill i detta sammanhang erinra om den siste häradshövdingen här i domsagan under den tid, jag velat kalla den gamla goda tiden, friherre von Friesendorff, älskad och vördad som en i bästa mening patriarkalisk domare. Han njuter, såsom många av oss veta, ännu med bibehållna själskrafter sitt otium cum dignitare, och utbeder jag mig att på de närvarande tingslags-bornas vägnar sända honom en hälsning på denna, för hans gamla domsga så betydelsefulla dag.
När år 1911 det blev mig beskärt att efterträda friherre v. Friesendorff såsom häradshövding i domsagan, voro alla inflytelserika personer i de tre häradena med mig ense om, att något måste göras för tillgodoseendet av det år för år stegrade behovet av tätare tingssammanträden i domssagan.
För möjliggörande av snabbare rättsskipning och beredande av flere tillfällen att få ansökningsären-den av rätten behandlade var, på grund av gällande lagstiftning, nödvändigt, att skeppslaget och Närdinghundra härad förenades till ett tingslag, om icke hela Norra Roslags domsaga skulle utgöra ett enda sådant. Genom nådigt brev har kungl. Maj:t stadfäst vad ombud för de tingshusbyggnadsskyl-dige, efter mitt förmenande, på fullgoda skäl, föreslagit, nämligen att skeppslaget och Närding-hundra härad jämte den till Frösåkers härad förut hörande Edebo socken skulle från och med 1918 utgöra Väddö Närdinghundra tingslag med tings-ställe här i Häverösund.
Det blev då de tingshusbyggnadsskyldiges sak att skaffa häradsrätten i det nybildade tingslaget tak över huvudet, och detta kunde till en början ej ske på annat sätt än genom förhyrande av tingslokal.
Men redan före 1918 års början hade den av de tingshusskyldige valda tingshusstyrelsen anskaffat tomt för ett blivande tingshus – den tomt på vilken tingshuset sedan uppfördes – och vidtagit åtgärder för uppförande av ett sådant, i första hand anskaf-fandet av penningmedel.
När sedan efter dyrtiden, under vilken man ej kunde tänka på byggnadsplanens förverkligande, de tingshusbyggnadsskyldige hade att bringa frågan till slutligt avgörande, utlystes till allmän tävlan uppgörande av ritningar till tingshuset, varmed avsågs vinnande av största säkerhet att tingshuset, byggt för århundraden, skulle bliva inrett så ändamålsenligt som möjligt och i fråga om arkitekturen vittna så fördelaktigt som möjligt om den tid, varunder gjordes de ekonomiska uppoffringarna för dess åstadkommande.
Förslagsritningar inkommo från 22 tävlande och efter den mest sorgfälliga prövning tillerkände de mangrant samlade ombuden för de tingshusbyggnadsskyldige arkitekten Arvid Huss första priset för de ritningar i huvudsaklig överensstämmelse med vilka bygganden är uppförd. Entreprenör för densamma har varit byggmästaren K. Ekström, och är det med odelad tilllfredsställelse som jag här å tingshusstyrelsens och hela tingsla-gets vägnar till dem bägge uttalar ett tack – till arkitekten för hans konstnärliga skapelse, fyllande högst ställda anspråk på praktiska anordningar för alla vid tingssammanträdena funktionerande och för tingsallmänheten, till byggmästaren för det solida arbete han utfört, och till dem bägge för det goda samarbete, som under hela byggnadstiden rått mel-lan dem och byggnadsstyrelsen.
Jag tänker mig, att när nu tingshuset står färdigt, mången tingshusbyggnadsskyldig, som ej direkt bär ansvaret för, att det blivit just sådant, som det är, skall kunna tänka, kanske yttra: ”det är vackert, det är monumentalt, det är praktiskt till sin inredning, det fyller mycket högt ställda anspråk i alla avseenden men skulle inte en vida enklare tingshus-byggnad, fyllande alla berättigade anspråk hos dem, för vilka det byggts, hava kunnat åstadkommas för långt mindre kostnad?” Jo, visserligen, men det lig-ger nu en gång i den svenska nationalkaraktären att, när något skall åstadkommas som skall bestå i århundraden, göra det så solitt som möjligt och för skönhetssinnet så tilltalande som möjligt.
Och det är just detta som varit ledmotivet hos alla som haft förtroendeuppdraget att åstadkomma detta. Är det möjligt annat, än att den, som inträder i tingshuset genom den stora poratlen, skall, vem som helst han må vara, känna sig mäktigt tilltalad av bilden ovan-för denna, av den gamle lagmannen, stödjande sig på lagens svärd och blickande från domarplatsen ned på den menighet, för vilken han läser lagen. Den bilden vill erinra oss sena tiders barn i denna bygd och efterkommande i gamla Sverige därom, att i intet land i Europa från urminnes tid lag och rätt hållits så i helgd som i vårt fosterland, den vill mana oss att visa oss värdiga våra fäder genom att, var i sin stad, hålla rätten helig, och så väl vårda vår från fädren ärvda rättsordning att den må förbliva såsom den städse varit, en säker grund för samhälls-byggnaden.
Och vapnen ovanför porten, Väddö och Häverö tingslags och Närdinghundra härads, ställda sida vid sida, de vilja ock i sin mån påminna om tider, då det urgamla Roslagen betydde så mycket för fosterlandet och vara en maning till den nu levande generationen och kommande generationer att i daglig idog gärning vandra i fädernas fotspår.
Här inne i tingssalen är högt i tak och här måste allt det vackra, som möter ögat, stämma alla till nå-got liknande andakt, som här skola tala och döma. Alla som skola här döma de hava ju i sin domared lovat att döma efter Guds och Sveriges lag och laga stadgar. Måtte så bli, att den gammaldags patriar-kaliska förtroligheten, i de gamla låga tingssalarna, varom jag förut talat, efterträdes, där den ej kan bibehållas, av den andaktsfulla högtidsstämning, som måste vila över rättsförhandlingarna i en sal såsom denna!
Här uppe på denna sidan om skranket, som skiljer domstolen från tingsmenigheten, se ni den gamla ärevördiga domarstolen från Närdinghundra härad, och på ömse sidor om denna stolar för tolv-mannanämnden. För alla här församlade torde det vara känt, att för närvarande pågå förarbeten för omdaning av vår rättegångsordning.
Jag vill begagna detta tillfälle för att uttrycka min personliga för-hoppning, delad som jag vet, av de nämndemän med vilka jag under min ämbetsutövning i dom-sagan samarbetat, att denna omdaning, när den en gång blir lagfäst, ej blir sådan, att någon av de tolv stolarna för nämnden skall bli överflödig utan i framtiden som under gångna sekler häradshövding med tolvmannanämnd här skall döma underrätts dom.
När de tingshusbyggnadsskyldige i tingslaget genom sina ombud, kommunernas mest betrodde män, fattade de beslut, tack vare vilka vi idag kunna inviga detta tingshus, skedde det i förhoppning, att här skulle under århundraden skipas lag och rätt av häradsrätten i Väddö och Närdinghundra tingslag, och att här skulle troget värnas traditionerna från Väddö och Häverö skeppslags tingsrätt och från Närdinghundra häradsrätt.
I det jag uttalar min och allas vår önskan att denna förhoppning måtte få gå i fullbordan, förkla-rar jag härmed detta tingshus, Väddö och Närding-hundra tingslags invigt; och tillåter jag mig att till slut upprepa den bön som förr i dag på denna plats uttalats: ”Måtte Guds välsignelse vila över detta hus och över det arbete, som till gagn för invånarna i denna bygd skall här utföras.”
En djup stillhet och ett högtidligt allvar var under de båda talen rådande. Det var allvarliga ord, som kändes och förståddes, innehållsrika och gripande och görande på alla ett djupt och säkert men även ett bestående intryck.
Under häradshövding Ringensons ordfö-randeskap vidtog omedelbart ett sammanträde med ombud för tingshusbyggnadsskyldige socknarna inom tingslaget. Det gällde att ordna ersättningsfrågan för kanslilokalerna i Östham-mar, att gemensamt gäldas av Frösåkers tings-lag o. Väddö och Närdinghundra tingslag. Ett av bruksägaren frih. C.J. B e c k-F r i i s å Harg framställt och av det förra tingslaget godkänt förslag till överenskommelse i frågan blev även av detta tingslag efter en kort diskus-sion antaget.
Efter detta sammanträdes hållande vidtog så rättsförhandlingar med Närdinghundra hä-rad. Orförande var nu t.f. domhavanden, nota-rien L.O. Tillner. Det nya tingshuset togs så för första gången i bruk och givetvis kvarstannade som åhörare större delen av de i öppnings-högtidligheterna deltagande.
Till kl. 4 på eftermiddagen hade tingshus-styrelsen till middag å Nya Hotellet inbjudit de olika nämndernas medlemmar, arkitekt, bygg-mästare m. fl. funktionärer för tingsbygget, häradshövdingen i Mellersta Roslags domsaga E.A. Löfgren, kontraktsprosten O.A. Humble i Häverö, direktör Wahren å Hallsta, bruksför-valtare K. Engstrand å Herräng, ombud för tingslagets kommuner, redaktörerna för Öst-hammars och Norrtelje Tidning m. fl. till-sammans över 50 personer.
Under middagen talade häradshövding R i n g e n s o n för Häverösunds samhälle, påvisande att detta samhälles tillkomst ar en av frukterna av järn-vägens tillkomst och uttalade en välgångs-önskning för detsamma. I detta sammanhang framhöll hr. R. den storartade insats som godsägaren O. Holmström å Lundås gjort för en stor del av tingslaget, hur välkänd han varit, hur oförtrutet han under en lång följd av år arbetet för den hembygd han gjorde till sin, och som på olika områden burit mycket frukt.
Det blev en vacker hyllning för hr Holmström, och det var endast att beklaga, att hans hälsa ej tillät honom att deltaga i middagen så att han fått emottaga dessa välförtjänta lovord. Nu sändes genom godsägare L. Holmström hälsning med en varm önskan om ljus och lugn levnadsafton och ett varmt tack.
I sitt tal för Herräng och Hallsta bruks-samhälle framförde hr. Ringenson hurusom det äldre Herräng ”hade en ren dombok”. Få om ens något brukssamhälle inom landet kunde tävla med detta samhälle i att från domarens synpunkt vara gott.
Sällan förekom vid rätten något mål vari någon Herrängsbo vore part, och han hoppades att denna goda anda måtte fortsätta. Bruksförvaltare Engstrand fick med anledning härav en vacker eloge för sitt personliga sätt att leda sina underhavande.
För Hallsta gällde till stor del samma förhållande, och hr. Ringenson uttalade sin tillfredsställelse över den goda stam av funktionärer och arbetare, som blivit bofast vid Hallsta, och över den goda samhällsanda, som även var rådande. Med den rent amerikanska fart, som Hallsta brukssamhälle uppvuxit och den mängd av lösa arbetare, som måst anlitas, kun-de man riskera något helt annat, men även här gällde det, att när ledningen var god, blev det hela gott.
Prosten Wåhliner erhöll sitt tack för sin mycket goda insats vid dagens högtidlighet som för alla de gånger han manande och väck-ande talat vid rättens öppnande. Sin ämbets-broder, häradshövding Löfgren, tackade tal. för god grannsämja, och arkitekt, byggmästare, och alla övriga arbetande krafter fingo sitt tack för väl utfört värv.
En varm hyllning ägnade hr. Ringenson åt en härvarande gäst, landsfiskal R. Lindblad, som avflyttat, men som under sin Väddö-tid oegennyttigt arbetat för tillkomsten av det nya tingshuset. Större tomrum, yttrade härads-hövdingen, kan gärna ingen efter en avflytt-ning lämna efter sig än vad hr. Lindblad gjorde, då han lämnade sin verksamhet inom tingslaget. Det var en vacker men sann hyllning, som säkert delades av alla, som kände hr. L.
Sedan de närvarande pressmännen även de fått mottaga ett tack för det arbete de var på sin ort nedlägga för ortens fromma, tolkade prosten Wåhlinder och häradshövding Löfgren gästernas tack för inbjudan till dagens högtidliga invigning av den nya samlingspunkten för en del av Roslagsbygden.
Prosten Wåhlinder tolkade tingslagets glädje och tacksamhet till häradshövding Ringesson för dennes goda arbete både för tingshusets tillkomst och inom domsagan. Ett rungande fyr-faldigt leve åtföljde detta tal för den snart avgående, men tydligt mycket avhållne domaren och ordföranden.
Vi skola i morgondagens nummer lämna en redogörelse över tingshusbyggnaden, som torde vara länets bästa, vackraste och ändamåls-enligt inredda.
J.N.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar